För de poliser som var med under kommenderingen vid EU-toppmötet i Göteborg 2001 lever minnet kvar av kaoset, våldet och det hat de möttes av. Många trodde inte att de skulle få se sina familjer igen, utan att de skulle dö där och då. Andra undrade hur många begravningar de skulle gå på när det hela var över. Att några skulle dö kändes oundvikligt.För de poliser som var med under kommenderingen vid EU-toppmötet i Göteborg 2001 lever minnet kvar av kaoset, våldet och det hat de möttes av. Många trodde inte att de skulle få se sina familjer igen, utan att de skulle dö där och då. Andra undrade hur många begravningar de skulle gå på när det hela var över. Att några skulle dö kändes oundvikligt.

TEXT: YLVA NORBERG 

Många poliser pratar om ett liv före och ett efter EU-kravallerna för tio år sedan. De säger att de som inte var där har svårt att förstå vilken krigszon de befann sig i. Här berättar fyra poliser om sina upplevelser under EU-toppmötet.

Maria Junger

“Rytteriet skulle stå stand-by under EU-kommenderingen. In i det sista sa ledningen att det skulle gå lugnt till. Jag tänkte ha med mig korsord och böcker för att få tiden att gå.
På torsdagen blev vi inringda. Vi fick veta att aktivister hade barrikaderat sig på Hvitfeldtska gymnasiet. Totalt var vi två grupper, om 18 ekipage i varje, som red ner till skolområdet.

Efter en stund brakade det lös. På Molinsgatan, intill, blev poliser bombarderade med föremål och var väldigt pressade. Vi fick order om att gå in och splittra folksamlingen där och i Vasaparken, på andra sidan, där det också var kaos och bilar vältes. Som tur är var vi rutinerade, tog egna initiativ och hade koll på varandra. Det fanns vissa riktlinjer, men allt ändrades hela tiden. Jag förstår att vissa oskyldiga kände sig drabbade, eftersom man blir brysk mot alla i en sådan här situation.

Den andra gruppen fick order om att inta skolgården. Kollegan som gick in först blev omkulldragen med häst och allt, sadeln togs som trofé. Bröte kastades ut genom fönstren och det var tumultartat. Det är otroligt att så få av oss skadades då. Men vi blev ändå färre och färre vid varje arbetspass.

På fredagen skulle min grupp vara med vid demonstrationen som skulle upp mot Mässan. Färdvägen gick bland annat förbi Berzeliigatan, som går upp mot Avenyn. Där var det ordentligt avspärrat för att förhindra utbrytningar. Men pressen blev för stor och demonstranterna tog sig igenom. Poliserna som försökte hålla ställningarna blev svårt trängda. Flera skadades, bland annat en hundförare som fick armen avslagen.

Det var våldsamt, aktivister kastade vägskyltar och cyklar. Jag fick en gatsten på armen. Det gjorde fruktansvärt ont, men det var bara att fortsätta. Jag upplevde att det var svårt att orientera sig i tid och rum och se detaljer i allt virrvarr. Jag kände mig bara som en kugge i något större, som individ hade jag ingen överblick. Dagen innan hade allt gått av bara farten. Men nu började tankarna och obehagskänslorna komma. Skulle detta få ett slut? Jag tänkte på mina tre små barn som var hemma.

På kvällen var det upp i sadeln igen, med smärtstillande för armen och hjälp att sadla. Vi fick stå beredda nere vid Heden. Vi hör skottlossning och att en polis är skadad. Slutligen får vi trava upp till Vasaplatsen. De kritiska ögonblicken var över. Det är klart att vi tänkte att det kanske inte hade behövt hända om vi hade varit på plats tidigare.

På lördagen hände inte lika mycket, men den dagen var ändå värst. Många mådde dåligt eftersom vi inte visste vad som skulle hända. Och de extra pengar vi skulle få kändes inte så värdefulla just då. Men när vi red hem den dagen blev vi hyllade som hjältar längs vägen. Kommenderingen var äntligen slut.

Jag fick aldrig någon debriefing, men på rytteriet var vi en sammansvetsad grupp. Därför kunde vi stötta varandra. Vi kunde älta det som hänt eftersom alla hade varit med.
Hur det gick med armen? Det tog ett år innan den blev bra. Jag har fortfarande ett ärr kvar efter stenen.”

Anders Carlsson

“Under kommenderingsveckan träffade vi ledningen ett antal gånger. Då förhandlade vi bland annat om det alternativa boendet, vissa fick bo på militärförläggningar och campingplatser vilket de skulle ersättas för. Vi förhandlade också fram en kompensation till personalen på två gånger 5 000 kronor.

Natten till fredagen vaknade jag med ångest och tänkte på avdelning Uniform som skulle ut helt oskyddade i skjortor, slips och lågskor. De skulle visa på det vänliga Göteborg och gå runt på stan. Jag tänkte på våldsamheterna som varit dagen innan och åkte in till polishuset och la ett skyddsombudsstopp. Tänk om de hade varit ute och mött mobben som vandaliserade stora delar av centrala Göteborg den dagen.

Under kommenderingen arbetade 2 500 poliser, många av dem hade bevakningsuppdrag. Vi fick in 479 arbetsskadeanmälningar. Men man kan nog tredubbla antalet, eftersom många anmält flera skador på samma blankett. Värst utsatta var specialfunktionerna som piketen, hundförare och rytteriet.

Inför kommenderingen var det riggat för debriefing, men då skulle avdelnings- eller gruppchefen höra av sig och säga till om det behövdes. Det gjorde att debriefingen inte nådde den stora massan eller de som kom hit från annat håll. När jag insåg det krävde jag att personalen skulle samlas för en genomgång av allt som hänt. Det ledde senare till informationsträffar om “varför det gick snett”.

Även vi i styrelsen blev påverkade av det som hände. Vi såg våldet och pratade med medlemmar som trodde att de skulle dö. Jag har aldrig sett ett sådant hat och ursinnigt våld som det vi mötte då. Så här i efterhand inser vi att vi borde ha bett om stöd från andra förbundsområden, för att orka med.”

Erik Nord

 “Jag tillhörde en grupp stödpersoner under kommenderingen. Jag skötte vissa avspärrningar och tillstånd, bland annat för George Bushs besök. Alla jobbade med sina tårtbitar. Jag var helt fokuserad på mitt.

När avspärrningarna på Hvitfeldtska gymnasiet var på gång på torsdagen, fick jag uppdraget att åka dit med order till den som var ansvarig. Det gick att spärra av området, men att gå in var svårt och tog mycket längre tid än vi trodde. Vi trodde att vi skulle kunna förekomma något och kände oss tvingade att agera med de underrättelser som vi hade. När vi startade insatsen hade vi svårt att överblicka uppdragets omfattning. Jag tror att temperaturen vid Hvitfeldtska skruvades upp genom att insatsen tog lång tid att genomföra.

På fredagen brakade radiosambandet ihop så tidvis kunde vi inte leda verksamheten över radion. Jag var ute hela kvällen och dirigerade trafik och placerade ut containrar för att skärma av stadsdelar. Det var rena krigssituationen. Man hörde tjut efter hjälp på radion och kände sig maktlös. Jag fick reda på att de hade skjutit på Vasaplatsen och tänkte att nu kan vad som helst hända.
På kvällen när jag kom hem tittade jag på bilderna på tv om vad som hänt under dagen. Min elvaåring höll mig i handen och var väldigt orolig.
På lördagen byggde jag och en kollega färdigt med containrarna. Den dagen kom insatsen på Schillerska när de gripna fick ligga ute på magen i regnet. Den insatsen och den efterföljande rättsprocessen påverkade nog uppfattning om oss negativt.

Vi gick från att vara hjältar, till att bli busar som anklagades för allt som gick fel. Vi fick en förödande kritik som jag till stora delar tycker är felaktig och orättvis. Det som gör mig särskilt upprörd är när Göteborgskommittén i svepande ord talar om grundläggande strukturella problem och dåligt chefs- och ledarskap. Det var en exceptionell situation som jag hoppas vi aldrig behöver uppleva igen. Vid en sådan kan allt bli fel fast man gjort rätt, eller så blir det rätt fast man gjort fel.

Efteråt fick jag i uppdrag med en kollega att skriva polismyndighetens utvärdering av vad som hänt, för att ge vår bild. Det blev en form av kollektiv bearbetning, som jag höll på med i nästan två år. Det jag lärde mig av EU-kommenderingen var att sätta dagens bekymmer i perspektiv. Jag var helt slut efteråt. Ändå hade jag inte haft min personliga säkerhet hotad som många andra.”

Hans Lippens

“På torsdagen, precis innan händelserna på Avenyn, blev jag och en kollega i en bil omringade av ett fyrtiotal svartklädda personer. De slog sönder bilen, krossade rutorna och kastade in stenar på oss. Jag hade precis lånat ut min hjälm till en ryttare som blivit av med sin, så jag kände mig väldigt oskyddad.

På fredagkvällen, under Reclaim the Streets gatufest var jag utsedd till polisinsatschef. Radiostörningarna eskalerade och allt annat accelererade. Det var 800 poliser där och vi fixade det inte. Jag som insatschef hade personer som sprang med meddelanden för att radion inte funkade och lagom tills de kom tillbaka hade allt ändrats och nya order skulle ut. Men att leda så många poliser själv går inte. Det skulle ha varit fler chefer som ledde insatsen.

Stan var i rent kaos. En av polismännen blir svårt skadad i huvudet och strax efter det blir en demonstrant skjuten. Som tur var hade vi dirigerat ambulansen närmare när upploppen började. Några timmar senare var 150 personer gripna.

På fredag natt hade jag jobbat 50 timmar i sträck. Jag lämnade över till en chef från Stockholm, men blev ombedd att vara kvar som ledningsstöd. Kom hem klockan åtta på morgonen. Efter en timme ringer telefonen och de säger att jag måste in igen. Jag hade förtroende hos dem jag lett, de krävde att jag skulle vara på plats. Det var så många rädda poliser som trodde att de skulle bli dödade – en massa rykten florerade vilket skapade en enorm psykisk press på alla inblandade poliser.
Jag var där till midnatt. Det blev väldigt lite sömn under hela veckan. Allt gick i ett, även mat och dryck var undermålig. Man blev fartblind.

Efter kommenderingen var vi alla hjältar och fick hurrarop och rosor. Några dagar senare var vi inte värda ett dugg. Då var 60 procent av våra piketpoliser och radiobilsgruppen skadade fysiskt eller psykiskt. Vi slogs för våra liv och skyddade delar av samhället med våra egna kroppar.

Det blev ingen samordnad debriefing, men jag och min ställföreträdare började själva ha samtal med vår personal. Det fanns familjer man fick ringa och säga att “din man kommer inte att vara densamma som han som åkte hemifrån”. När jag försökte få till en organiserad debriefing sa de att vi var utbildade för sådana här händelser. Det är lätt att prioritera bort de mjuka frågorna. Det måste komma uppifrån annars tas det bort, för arbetsmiljö kostar pengar.

Flera år efter kommenderingen hade jag svårt att sova, och jag som alltid tränat kunde inte göra det på över ett år. Jag ordnade slutligen på egen hand möten med en psykolog. Det visade sig att jag hade posttraumatisk stress till följd av det som jag hade upplevt under kommenderingen, med symptom som koncentrationssvårigheter och ibland en känsla av att vara i en bubbla. Medicinen jag fick mot sömnproblemen gav minnesluckor, vilket hämmade mig i min personliga återhämtning och utveckling. Det tog drygt tre år innan det uppdagades att medicinen var en bov i dramat.

Vi är många som har men av det som hände. Inom radiobilsgruppen slutade 80 procent av personalen inom ett år och inom piketen slutade 40 procent. Jag slutade som insatschef tre månader efter Göteborg, efter en demonstration mot polisvåld. Måttet var rågat och jag kunde inte göra det längre.

Start för satsning på förändringar

En sådan var att dåvarande rikspolischef, Sten Heckscher, startade en arbetsgrupp för att ändra svensk polistaktik. Resultatet blev Nationell bastaktik. En ett koncept som samtliga poliser nu ska vara utbildade i. Det finns nu också Särskild polistaktik (SPT), som vissa grupper lär sig.

Taktiken bygger bland annat på ett kommunikativt förhållningssätt, tydlig ordergivning, enkla moment och ordning och reda. Inom SPT-konceptet har man dessutom tillgång till förstärkta fordon med ett kraftigt skalskydd, något som inte fanns 2001. Hela taktikkonceptet bygger dessutom på ett ständigt lärande och att man har nationell utvärdering varje år för att göra förbättringar.

Andra förändringar sedan 2001 är att det har satsats mycket på bland annat ledarskapsutbildning, en särskild riktad operativ chefsutbildning och ny radiokommunikation.

Nio krav och ett löfte

KAOSET DAG FÖR DAG

• Avspärrningar runt om i Göteborg.
  
• USA:s president George Bush med fru anländer till Göteborg.
  
• Hvitfeldtska gymnasiet, där många demonstranter bodde, spärras av efter bråk och underrättelser om vapen. 459 personer grips för våldsamt upplopp.
  
• Demonstration “Iranska kvinnor” med 10 000 deltagare genomförs fredligt.
  
• Bush Not Welcome, demonstration med cirka 15 000 deltagare. Delar av demonstranterna tog sig till områdena runt Hvitfeldtska gymnasiet.
  
• Våldsamt upplopp med stenkastning vid Götabergsgatan, Vasagatan, Teatergatan.

• President Bush åker på morgonen.
  
• Tillslag mot en sambandscentral på Skäpplandsgatan, som var inriktad på att hålla koll på polisen och planera upplopp.
  
• Demonstration vid Götaplatsen och upplopp vid Berzeliigatan.
  
• Upplopp på Kungsportsavenyn, bränder, krossade skyltfönster och våldsamheter. Två polisbussar demoleras.
  
• Nätverket Göteborg 2001 har demonstration från Järntorget till Götaplatsen med efterföljande protestmöte, 25 000 demonstranter deltar.
  
• Reclaim the streets gatufest på Vasaplatsen. Hotfullt läge som övergår i våldsamt upplopp. Polisradion störs ut. En demonstrant blir skjuten.

• Göteborgsaktionen 2001:s demonstration med cirka 15 000 deltagare. Samtliga deltagande organisationer hade skrivit under ett ställningstagande om icke-våld.
  
• Spontant möte på Järntorget, enligt tips skulle det vara en aktion mot polisen och folk uppmanades att ha med vapen. Torget spärrades av.
  
• Polisinsats vid Schillerska gymnasiet. Polisen fick i efterhand kritik bland annat för att ha beordrat en stor mängd aktivister att ligga ner på marken i avvaktan på visitation i samband med gripande.
  
• En person som stört ut polisradion och även gjort falsklarm grips i en lägenhet i Partille.

Läs mer:

Kaos- om kommenderingen i Göteborg 2001, Polisförbundet

Kaos Polismyndigheten i Västra Götaland, EU 2001-kommenderingen utvärdering 2002-03-13.

Det som inte dödar, härdar. Det var ledstjärnan för den piketgrupp i Malmö Lena Matthijs delade sina roligaste polisår med. Hon är nu med och utvecklar polisutbildningar i andra länder. Samtidigt hoppas hon att barnen inte går i hennes fotspår när det gäller yrkesval.Det som inte dödar, härdar. Det var ledstjärnan för den piketgrupp i Malmö Lena Matthijs delade sina roligaste polisår med. Hon är nu med och utvecklar polisutbildningar i andra länder. Samtidigt hoppas hon att barnen inte går i hennes fotspår när det gäller yrkesval.
Vi ses på Lena Matthijs kontor i rättscentrum i Göteborg, mellan Ulleviarenorna. Hon är nyutbildad kommenderingschef och pendlar två timmar enkel väg för att få så stor användning som möjligt av sina nyvunna kunskaper. Sin grundtjänst har hon i Borås, som biträdande chef för Älvsborgs polisområde.
Bussresorna använder hon till att sova, äta frukost, sminka sig och skriva på uppföljaren till “Killing your darlings” – debutromanen hon nyss givit ut.

Boken om ett par som försvunnit till synes spårlöst väcker på känt deckarmanér lusten att klura ut vem mördaren är. På något sätt triggas samma instinkt att försöka finna något fördolt i en text om sig själv som Lena mejlat inför intervjun. Frågan som söker svar är: Hur är det möjligt?

Till milstolparna som nämns hör att hon knep VM-guld i mångkampen Toughest competitor alive vid World Police and Firegames 1999, tillsammans med en kollega. Detta då barnen var små, maken Peter, också han polis, spelade handboll på elitnivå, medan Lena läste in en jur kand “på fritiden”.
- Det var en häftig känsla att åka från en dramatisk insats med piketen på morgonen till en juridikföreläsning i Lund på eftermiddagen, berättar hon.
Lena Matthijs verkar närmast ladda energi genom att brottas med sinsemellan olika utmaningar. Hon samlar gärna stora gäng till fest och på resor. Men det är lite dubbelt – väl på plats drar hon sig helst undan.

Lena har en tvillingsyster, Åsa. Det skiljer bara två timmar mellan dem. Ändå kallar Lena sig yngst i skaran av fyra flickor, där alla utom hon utbildat sig till sjuksköterskor.
- Jag var länge ett par decimeter kortare än Åsa, men i tonåren växte jag ikapp, förklarar Lena Matthijs, som inte kände sig riktigt vuxen förrän hon närmade sig 40.
Hon har funderat mycket över hur man påverkas av sin roll i syskonskaran och brukar alltid fråga om detta vid anställningsintervjuer. Medan Lena Matthijs äldsta systrar har självklar auktoritet, beskriver hon sig som en mer kompromissande person, som har närmare till att lyssna än att prata själv. Ändå är tävlingsinstinkten en av hennes starkaste drivkrafter.

En frågeställning som känns dubbel, men är svår att undvika, är hur det kändes att vara ensam kvinna i piketen. För hur avgör man vad i kollegornas bemötande som beror på att alla andra är män?
Även svaret är dubbelt. Det tog ett par år innan Lena släppte rädslan för att göra bort sig, och i och med det på något sätt alla andra kvinnliga poliser. Men det berodde på henne själv, menar hon. För hon upplevde aldrig att hon blev annorlunda behandlad för att hon var tjej. Och även om hon förstås gjorde misstag, var hon ju på inget sätt ensam om det.

En stor del av acceptansen i gruppen byggde på att man hängde med fysiskt och det gjorde Lena. På de årliga fystesterna låg hon i snitt på plats sju-nio bland 46 manliga kollegor.
- Det var viktigt, för hade jag kommit på plats 46 hade jag känt mig inkvoterad.
Trots sin vurm för träning tycker hon att fystesterna vägt väl tungt när man gallrat bland sökande till piketen. De har varit ett nålsöga alla måste passera innan andra viktiga egenskaper prövats.
- Dem man borde ta bort är de som är rädda eller inte har dådkraft. Fysik går oftast att träna upp, säger hon.
Är en potentiell piketpolis svag på en punkt ska det kunna vägas upp av andra talanger, anser hon. Hennes händer far i luften och ritar upp olika staplar, för att förstärka orden.
I Västra Götaland har man nu tonat ner fyskraven något i inledningen av urvalsprocessen, berättar hon.
- Jag tror att alla organisationer mår bra av att ha en blandning av kvinnor och män. Inte till varje pris, men det gäller att få dem som har kapacitet att faktiskt söka.

Min blick fastnar vid armarna som är så solbrända att de ser närmast chokladdoppade ut. Så är det inte heller länge sedan Lena Matthijs kom hem från Kenya. Hon var där med Betty Rohdin, sin gamla chef från polishögskolan i Växjö. Tillsammans har de skrivit ett förslag till ett projekt som går ut på att stötta polisutbildningen i Kenya, som Sida nu ska ta ställning till. Tidigare har Lena jobbat med liknande satsningar i Nicaragua och Montenegro.
- Det är ett otroligt sätt att få distans till de förutsättningar vi har i Sverige. Det här med en demokratisk polis – vi tar det så för givet, säger hon.

En stark ambition att göra skillnad är ett av skälen till att Lena Matthijs valde att bli polis. Hon, som ägnat mycket tid åt att skola blivande poliser, är dock inte så säker på att hon valt samma karriär i dag. När nu barnen visar stor nyfikenhet på polisyrket, vill hon helst få dem på andra tankar.
- Jag vill att de ska använda sina huvuden. Jag försöker att avdramatisera polisarbetet och förklara att det innebär mycket väntan och hårt slit, säger hon och sänker blicken.

Det tar att konfronteras med livets baksidor. Efter alla olyckor hon sett resultatet av vill Lena Matthijs helst att barnen inte åker i samma bil. Och efter det uppmärksammade mordet på 17-åriga Elin Krantz i Göteborg, försöker hon få sin tonårsdotter att undvika att åka spårvagn på natten.

Farorna i yrket har hon själv känt på och delvis är det nog dem hon vill förskona barnen ifrån. Dottern har påpekat paradoxen i att hon, som själv utmanar ödet, oroar sig så. Själv tycker Lena Matthijs att hon ändå är rädd om sig.
- Jag skulle till exempel aldrig flyga i ett litet enmotorigt flygplan från Managua … 
Hennes beskrivning av en guppig färd är så levande att nästa fråga blir oundviklig.

Det låter som du har gjort det du aldrig skulle göra?
- Ja, men jag skulle aldrig göra om det. Jag var så rädd och riktigt såg framför mig hur planet låg på flodbotten, med fiskar simmande runt piloternas skelett, som i Tintin.

“Jag är en så’n där konstig figur som gillar motvind under cykelturen, för det gör mig ju starkare
… att träna, gärna för att ta slut eller för att vinna, har varit mitt absoluta huvudintresse i livet.”

Ur Lena Matthijs sommarprat i Radio Sjuhärad, sommaren 2010.

Ålder: 47 år.

Bor: I sitt barndomshem, ett före detta pensionat i Ulricehamn.

Familj: Maken Peter, som är hundförare, en 21-årig son och en 17-årig dotter.

Karriär i urval: Ridlärare, piketpolis, polisnotarie vid Malmö tingsrätt, chef för utryckningsverksamheten i Nordöstra Skåne, lärare i juridik och poliskunskap, biträdande områdeschef vid polisområde Älvsborg. Gick i vintras kommenderingschefsutbildning i Stockholm. Har arbetat med polisutbildningsfrågor i en rad Sida-projekt.

Intressen: Handbollstränare för KFUM Ulricehamns damlag. Springer, lyfter skrot och paddlar kanot. Skriver såväl poesi som prosa. Även intresserad av miljö, vetenskap, arkitektur och idrott. Drömmer om att läsa etnologi och astronomi.

Kopplar av: Reser så ofta hon kan till sitt och Peters gathus i den spanska hamnstaden Denia.

Läser: Deckare, gärna Leif GW Persson, Karin Fossum eller Håkan Nesser

Tummen upp: Alla som tar ansvar för sitt möjliga bidrag, till att göra denna värld bättre att leva i

Tummen ner: Intolerans och inskränkthet

Samtidigt som Londons gator stod i brand i början av augusti var det oroligt i mindre skala i Göteborg. Under en helg sattes 15 bilar i brand och ett par dagar senare attackerades polis och väktare med brandbomber.

Samtidigt som Londons gator stod i brand i början av augusti var det oroligt i mindre skala i Göteborg. Under en helg sattes 15 bilar i brand och ett par dagar senare attackerades polis och väktare med brandbomber.

- Varje enskild händelse är allvarlig, men det har inte varit upplopp eller kravaller. Det  handlar främst om en grupp kriminella i 20-årsåldern och den här gången lyckades de inte få med sig den stora massan ungdomar, säger Bertil Claesson som är chef för polisenhet Nordost i Göteborg.

Det var i områdena Gårdsten och Lövgärdet som bilarna brann i början av augusti. Samma helg försökte någon tända eld på en konferensanläggning och en fritidsgård i området, berättar Bertil Claesson. En spårvagn förstördes och två 15-åringar greps. Senare slogs två polisbilar sönder utanför polisstationen i Angered.

- Strax efteråt var det några som kastade molotovcocktails mot en väktare och en civilklädd polis. Ingen av dem träffades, men det kunde ha gått väldigt illa.

Bertil Claesson beskriver att polisen nyligen har börjat arbeta intensivare i Gårdstensområdet, vilket kan ha irriterat de kriminella som håller till där. Samtidigt har det varit svårt att ha tillräckligt många poliser i tjänst under semesterperioden. En omorganisation har också gjort att det för närvarande finns för få ungdoms- och områdespoliser i Nordost. Enligt Bertil Claesson är det nödvändigt med god person- och lokalkännedom i de utsatta områdena.
- De är de enda poliser som kan röra sig där utan att bli attackerade.

Situationen oroar huvudskyddsombudet Anders Carlsson. Han menar att brinnande bilar nästan har blivit ett normalläge för poliser som arbetar i vissa områden i Göteborg.
- Det är klart att de påverkas av arbetsmiljön, det är ett tufft klimat. Nu finns det ett bra system med avlastningssamtal, men det är ändå viktigt att arbetsgivaren visar de här poliserna uppskattning. Många av dem är nya i tjänst och tjänar bara runt 20 000 i månaden.

Ansökningen till aspiranttjänsterna centraliseras och RPS övertar ansvaret. Både bra och dåligt, tycker Växjöstudenterna.

Ansökningen till aspiranttjänsterna centraliseras och RPS övertar ansvaret. Både bra och dåligt, tycker Växjöstudenterna.

– Betygen blir mindre betydelsefulla. Samtidigt får alla sökande en plats, säger Emma Johannisson, styrelseledamot.

Emma Johannisson nämner först det positiva. Från och med våren, då RPS övertar ansvaret för att placera aspiranter, blir ingen utan plats.
– Det är naturligtvis bra. Men det är många som oroas av att vår förmåga att själva påverka placeringarna minskat drastiskt. Många är rädda för att placeringarna kommer att vara helt behovsstyrda eller lottas ut medan de egna önskemålen hamnar i bakgrunden. Dessutom finns det ett gammalt rykte om att studenterna får komma hem i samband med aspiranten. Så har det väl inte varit sedan 1990-talet, men av något skäl hänger förhoppningarna kvar.

Vilken är studenternas syn på de nya kraven
för att söka till utbildningen?
– Vi har ingen officiell åsikt. Men generellt tycker åtminstone jag att det är bra att basen breddas. Att fler kan bli poliser.

Finns det någon lokal fråga som ni driver extra hårt?
– För en studentförening blir det mesta väldigt lokalt. Att få fram en vettig utvärdering av utbildningen är något som vi har jobbat mycket med. Inom de flesta utbildningsområden satsar man på utvärderingar, men hos polisen har detta av något skäl inte prioriterats. Nu jobbar vi på för att ledningen ska förstå nyttan av att verksamheten undersöks.
– Externa föreläsare är något annat som vi tycker är viktigt och lägger mycket energi på. Senast var den nyligen pensionerade kriminalteknikern Sonny Björk här. Det var mycket uppskattat.

Vilken är din drömföreläsare?
– Någon av poliserna som var med på Utøya, det hoppas vi på. Känsligt och hemskt förstås men också väldigt intressant.
– Får jag välja en person blir det Leif GW Persson. Jag vet att många studenter gärna vill lyssna på honom. Han har tillfört polisen mycket under årens lopp.

Mer om det nya systemet för aspiranterna här 

I Göteborg har poliskåren fått reflektera kring bemötandet av människor i utsatta områden, hur vardagsrasismen kan ta sig uttryck och hur man kan bli bättre på att öppet reflektera kring övertramp. Allt inom ramen för ett integrationsprojekt.

I Göteborg har poliskåren fått reflektera kring bemötandet av människor i utsatta områden, hur vardagsrasismen kan ta sig uttryck och hur man kan bli bättre på att öppet reflektera kring övertramp. Allt inom ramen för ett integrationsprojekt.

Projektet är en satsning där man gemensamt med Göteborgs stad har fått gå en kurs, som haft sin grund i de mänskliga rättigheterna. Tanken har både varit att öka tryggheten och förtroendet för det offentliga och att utveckla en samverkan i utsatta områden.

– Därför har vi jobbat med att reflektera kring fördomar. Både ungdomar och poliser har fördomar om varandra. Hur ser de ut? Brukar man reflektera över hur man bemöter ungdomar i förorten och vågar man prata om det på arbetsplatsen? Pratar man om övertrampen och hur kan man jobba för att få ett mer inkluderande bemötande, säger Mikael Morberg från Mångkulturellt centrum, som hållit i tvådagarsutbildningen.

Peter Backefall är kommissarie i Göteborg och har både suttit i styrgruppen för projektet och gått kursen. I augusti hölls sista kursdagen och det är nu som utmaningarna med att arbeta med mänskliga rättigheter på riktigt börjar, menar han.
- Vi ska skriva samverkansavtal mellan polis och kommun, det arbetet är i full gång. Vi ska göra handlingsplaner utifrån en gemensam problembild. Nu har vi fått en bra kunskapsgrund inför det arbetet, säger han.

Ett annat resultat av projektet är ett så kallat bemötandeverktyg som nu är ute på test på de olika arbetsplatserna. Tanken är att man ska öka insikten om hur ens bemötande kan uppfattas på olika sätt och hur man kan bemöta människor annorlunda. Något som medarbetarna kan ha med sig ut på fältet.
– Det handlar om hur man på arbetsplatsen kan reflektera över sitt bemötande. Allt mynnar ur ett mänskliga rättighetersperspektiv, säger Lena Risfelt, projektledare för Storstadsintegration på Göteborgs stad.

Helena Munther

Foto: Emelie Asplund

En skog av breda, platta skärmar och ett dämpat sorl. På ytan är det inte mycket som vittnar om den dramatik den headsetprydda personalen på polisens länskommunikationscentral i Göteborg är en del av.

En skog av breda, platta skärmar och ett dämpat sorl. På ytan är det inte mycket som vittnar om den dramatik den headsetprydda personalen på polisens länskommunikationscentral i Göteborg är en del av.

Fredag eftermiddag. Två timmar innan kvällsgänget ska gå på ringer en av operatörerna och sjukanmäler sig. En kedja av sms går ut för att finna en ersättare som är beredd att lägga ännu en kväll på att dirigera polispatruller till olycksplatser, bränder och skottlossningar.
Det slutar med att Lars Rydberg, som är fackligt ombud på LKC, får träda i tjänst. Detta i stället för att helt ägna sig åt att guida Polistidningen, som hans plan var från början. Lars Rydberg gick av sitt senaste pass klockan fyra natten innan, men verkar ändå tillräckligt taggad för att hantera båda uppgifterna ända in på vargtimmarna.
- Jag har jobbat skift sedan 1979. Jag är van, konstaterar han lugnt.

Lars Rydberg jobbade tidigare i Borås, där han var fackordförande fram till 2004, när länets alla kommunikationscentraler slogs ihop.

Lönerna på LKC i Västra Götaland har höjts kraftigt, för att förmå poliser även från andra delar av länet att arbeta i Göteborg. En ordningspolis som blir operatör där får i ett slag en höjning av grundlönen med ungefär 7000 kronor – i månaden. Ändå har det länge varit svårt att värva folk och under flera år efter sammanslagningen kommenderades därför polisanställda till LKC.

Nu är situationen dock en annan, enligt Hans Lippens, som basar för verksamheten.
-Vi är en av de få myndigheter som inte har rekryteringsproblem på LKC idag. Vi fick i stället tacka nej till ett antal sökande den här utbildningsomgången, säger han.

Det är inte för att folk flyr fältet?
-Nej, man flyr inte hit, för här får man jobba. Du ska ha koll på alla samtal från PKC*, växeln, SOS Alarm och radion. Det är ett oerhört högt tryck ibland. Inte alla klarar av den stressen, säger Hans Lippens.

Samtidigt är tempot för vissa en del av arbetets tjusning.
- Ledningscentralen är hjärtat i polisarbetet. Du är med överallt där det händer saker, men du behöver inte slåss med buset. Man kan styra och ställa och påverka och får en överblick över hela myndigheten, säger Lippens, som själv har ett par decenniers arbete på kommunikationscentral i bagaget.

Hans Lippens förordar en utveckling där LKC, PKC och växeln närmar sig varandra, något som diskuteras inför den stora omorganisationen av polisen. Han ser bland annat framför sig färre överlämningar och multikompetenta operatörer, som kan rotera mellan uppgifterna. - Det skulle vara oerhört intressant om man kunde använda folk i alla tre funktionerna, säger han till Polistidningen.

Jag har hört att man fastnar på LKC. Hur är det med det?
- Nej, visst får folk sluta. Nu har vi ju ett tillräckligt inflöde. Men det här är en prio ett-verksamhet, så vi kan inte släppa folk hur och när som helst. Från sista februari till sista augusti är den möjligheten stängd.

Första september, när ”transferfönstret” öppnade sig, slutade tio anställda. Totalt ligger personalomsättningen på LKC runt tio procent, berättar Lippens. Det är ingen extrem siffra, men det ställer krav på kontinuerlig tillförsel av nytt blod, eftersom det inte finns utrymme för vakanser.

Efter fyra år som operatör på LKC får man behålla den högre lönen, om man exempelvis byter tillbaka till yttre tjänst.
- LKC är en bra plantskola. Man tränas i att ta snabba beslut, att tänka två-tre steg fram och hålla många bollar i luften. Det är egenskaper som är bra som ledare på andra funktioner inom polisen, säger Hans Lippens.

Men problemen LKC brottas med är flera. Exempelvis kan informationsöverföringen halta. Om ett samtal som kommit via SOS Alarm bryts innan personen hunnit uppge namn och plats för polisen, finns inget snabbt sätt att komma åt SOS Alarms uppgifter.
-Det kan vara en kvinna som har blivit misshandlad, med gärningsmannen kvar i närheten, och så plötsligt – klick, så tappar vi henne. Då får vi inte tag i adressen med automatik utan måste ringa SOS, berättar Lars Rydberg.

För att lösa detta ska LKC i Västra Götaland och SOS Alarm dra igång ett tätare samarbete på försök någon gång innan jul. Men planerna ställer nya krav på såväl teknik som juridik, eftersom det handlar om informationsöverföring mellan olika myndigheter och frågor kring sjukvårdssekretess. Faller försöket väl ut är tanken att arbetssättet ska införas i hela landet.

Ett annat påtagligt problem är att det många gånger finns för få radiobilar ute. Stressen ackumuleras när operatörerna inte har någonstans att göra av brännande ärenden, samtidigt som kön av väntande samtal bara växer.
- Ibland kan vi leta oss förtvivlade efter en patrull som kan hjälpa till, säger Lars Rydberg.

Klockan har passerat nio på fredagskvällen och på den nionde våningen i polishuset mellan Ulleviarenorna har sorlet ökat i intensitet. Avstämningar och frågor far i luften, parallellt med samtal via headseten.

- Bombgruppen är klar – de har tagit med sig granaten, men de bedömer den som transportsäker. Ja, DE borde ju veta ….

- Är det någon som har tagit den här handräckningen? Bra.

-  Polisen 112. Hej … Är du skadad?

Foto: Emelie Asplund

Ute i Göteborgstrafiken försöker piketen stoppa en bil, som vägrar att stanna. Kent Jansson, som är teknikoperatör, ser till att radiobil efter radiobil och ett par hundpatruller skickas i riktning mot efterföljandet. När den jagade bilen påträffas övergiven får Kent Jansson polisbilarna att åka i en vid ring runt platsen, för att om möjligt begränsa området som behöver avsökas.  Två av fyra personer som ska ha åkt i bilen kan på så sätt senare spåras upp och gripas.

I ett rum litet vid sidan om sitter presstalesmannen Björ Blixner, som egentligen tillhör länspolismästarens stab. Han och hans kollegor sköter journalistkontakter på dagtid och vardagskvällar. Genom att snabbt och ofta uppdatera hemsidan håller de antalet telefonsamtal nere på ett minimum. Till de färska notiserna på webben hör några rader om gårdagens löpsedelsstoff – kvinnan som haft skelettdelar i sin lägenhet i Bergsjön.

En mamma ringer om sin son, som meddelat att han tänker ta livet av sig. Operatören som fått in uppgiften skickar en radiobil till sonens bostad. När patrullen väl är på plats visar det sig att lägenheten är tom.

Då får operatören ett samtal från SOS. En man har påträffats död i skogen.

När sambandet går upp för operatören ropar hon ut sin frustration.

Strax därefter svarar hon på nästa samtal.

Det är sällan lugnt på LKC, för tiderna när det inte händer så mycket är även bemanningen mindre.

Fem minuter före midnatt gäspar Johan Selindh för första gången denna kväll. Då har han sju timmars arbete kvar innan han kan åka hem till familjen. Turerna till kaffeautomaten nere i hörnet blir många. Johan Selindh har jobbat på LKC sedan 2009, men känner sig inte helt färdig med blåljusbiten, berättar han.
- Det här är bra när man har tre små barn. Du kommer alltid hem i tid och när du är klar så är du klar – du har inte benfickan full av en massa saker som ska avrapporteras.

Lönelyftet är förstås också ett stort plus.
- Men jag hade aldrig gått hit bara för att tjäna pengar. Det här är en väldigt rolig arbetsplats, man lär sig hela tiden. Jag kan trots det sakna den fysiska kontakten med människor man har ute, säger han.

Att kontakten med människor bitvis är en bristvara, belyser även Anneli Säfström, som jobbat på LKC i åtta år. För när det är svårt att ens komma iväg till toaletten är möjligheterna att ta en fika med en kollega minst sagt små, och det går ut över gemenskapen.
- Det är helt sjukt. Man kan jobba i samma turlag och lär ändå knappt känna varandra. Även om man kanske märker att någon mår dåligt, så hinner man inte prata om det. Och som nu, jag upptäckte att Jenny var gravid. I vecka 27!

Lars Rydbergs turlag har ett eget upplägg för samkväm. En lördag varje sexveckorsperiod lagar han och en kollega lunch, som alla sedan äter tillsammans, fyra och fyra.
Konceptet att några drar lasset med alla samtal när andra går ifrån är dock omdiskuterat.
- Men vi lyckas ändå hålla svarstiderna korta. Det är viktigt med god arbetsmiljö, säger Lars Rydberg.

Victor Prästbacka svarar som befäl när Polistidningen träffar honom. Han trivs på LKC, även om han anser att antalet veckoarbetstimmar är väl högt, med tanke på hur treskift sliter.
- I och med att vi jobbar röda dagar också så tror jag att om man slår ut det så jobbar vi nästan lika mycket som de som bara jobbar dagtid.

Det hindrar inte att han skulle rekommendera sin arbetsplats till poliskollegor.
- Men jag tillhör dem som tycker att det här borde vara en rotationstjänst, som man varvar med arbete i yttre tjänst, berättar han.

7500

jakt- och viltolyckor
hör till de många ärenden som LKC
i Västra Götaland hanterar varje år

Allt talar för att Sveriges alla polismyndigheter slås ihop till en enda 2015. Om regionindelningen då följer Rikspolisstyrelsens förslag kommer Västra Götaland troligen att slås ihop med Halland. Det betyder ytterligare sex kommuner att värna om från Göteborg.

För dem som i dag jobbar i Halland blir det i så fall förstås ett stort steg. Men för LKC i Västra Götaland blir nog inte förändringen så stor, tror Victor Prästbacka.
- Här har vi redan tagit steget så långt till stordrift. Nackdelarna med sämre lokalkännedom har vi redan känt av, säger han.

*PKC, Polisens kontaktcenter, hanterar många polisanmälningar av mindre akut karaktär. Läs mer om PKC här ”De ger svar på tal”

- Verksamhetens behov avgör var människor hamnar, säger Lars Klevensparr, som är polisområdeschef i Storgöteborg. Foto: Emelie Asplund

I december 2010 kommenderades drygt 70 nyexaminerade poliser till utredningsavdelningen i Storgöteborg. Två år senare är 15 av dem fortfarande kvar – tillsammans med ytterligare 75 från senare kullar.

Flera av de nyexaminerade poliserna har redan sökt sig vidare, berättar Hans Lundberg, ordförande i Polisförbundet Storgöteborg. Foto: Nicke Johansson

I december 2010 kommenderades drygt 70 nyexaminerade poliser till utredningsavdelningen i Storgöteborg. Två år senare är 15 av dem fortfarande kvar – tillsammans med ytterligare 75 från senare kullar.

Målsättningen för de flesta nya poliserna har varit att arbeta i yttre tjänst. I stället har de kommenderats till utredningsavdelningen på obestämd tid.
– Det här har skapat otrivsel, främst på grund av ovissheten om hur lång tid det ska ta innan de får möjlighet att söka yttre tjänst. Flera har redan sökt sig till andra myndigheter, andra till nya utbildningar. Det är ett misslyckande för arbetsgivaren, säger Mats Lundberg, ordförande i Polisförbundet i Storgöteborg.

Han är kritisk till situationen och menar att man kan ta emot de nya poliserna på ett värdigare sätt än en tvångsplacering. Dessutom leder den till att de tappar kompetens och erfarenhet under tiden de väntar på att bli utväxlade till yttre tjänst.
En av orsakerna till att man kommenderar nya poliser till inre tjänst är bristen på äldre erfarna poliser med intresse av utredningsarbete. Det har tvingat fram styrningen av de nyutexaminerade, främst för att tillgodose krav på departementsnivå och från Rikspolisstyrelsen.

– Verksamhetens behov avgör var människor hamnar i organisationen, trots insikten att de fungerar bäst där de själva vill vara. Vi är styrda av yttre krav. I dag är det vardagsbrott och högre uppklarningsprocent som prioriteras. Samtidigt ska vi ha fler poliser i yttre tjänst och den ekvationen går inte ihop, säger Lars Klevensparr, som är polisområdeschef i Storgöteborg.

Han är förstås medveten om problemet, men menar att tiden på utredningen ger fördelar som kommer till nytta när de nya kommer ut i yttre tjänst. Bland annat kunskaper i brottsplatsundersökning och hur rättskedjan fungerar, samt vad som krävs för att kunna lagföra en person.
– Samtidigt är situationen olycklig eftersom vi rekryterar unga människor som tänker blått och är lite äventyrliga. När de möter verkligheten i form av ett skrivbord efter avslutad utbildning är det givetvis trist.

Efter samtal mellan facket och arbetsgivaren ser man nu möjligheter till en lösning på problemet. Målet är att merparten ska ha växlats ut till tjänster de själva vill ha från nu och till början av 2013. Men det förutsätter en lyckosam intern och extern rekrytering av poliser till utredningsavdelningen.
– Det är en bra ansats och positivt för de nyanställda. Samtidigt är det viktigt att sätta en gräns för hur länge en nyanställd ska vara kvar på utredningen, säger Mats Lundberg.

Claes Hindenfeldt

”Tidigare kunde jag
ana en sluttid här”

- Att bli kommenderad till utredningsavdelningen var inte vad jag hade tänkt mig. Hela studietiden var inriktad på arbete i yttre tjänst, och det är vad jag sett fram emot och verkligen vill göra, säger Stina.

Efter snart två år på utredningsavdelningen i Storgöteborg, där systemet med utväxling till yttre tjänst stannat av, är hennes chans att få yttre tjänst oviss.
- Tidigare kunde jag ana en sluttid här, men nu är det väldigt tydligt att placeringen är på obestämd tid, vilket är jobbigt. Andra myndigheter har en rotation som fungerar, och det borde det göra även här, säger Stina.
- Det kommer att krävas en längre inkörningstid om jag får en yttre tjänst, för jag kommer att vara tillbaka på aspirantstadiet igen och inte lika självgående. Utbildningen och aspiranttiden är en färskvara och vissa kunskaper tynar sakta bort.

För Stina är målsättningen att vara polis ”på riktigt”, att vara ute i verkligheten, göra ingripanden och arbeta praktiskt.
- Jag ser det som grunden i allt polisarbete och en tjänst i yttre verksamhet skulle göra mig väldig lättad och mycket glad.

Fotnot: Stina heter i verkligheten något helt annat.

Claes Hindenfeldt

Ber om en hälsning till Christer Boström på Landvetterpolisen…

Ber om en hälsning till Christer Boström på Landvetterpolisen. Vi kom sent på kvällen för vi hade krångel med våra pass.

Vi mötte en glad och pigg polis som gjorde allt för att hjälpa oss. Han kollade upp hotell där vi kunde övernatta samt bokade buss till oss till Oslo nästa dag.

Han var som en vitaminspruta för oss som var lite deppiga. Vilken heder åt kåren. Var vi egna företagare skulle vi knipa honom direkt.
Tack till dig.

Monica och Bosse

En polispatrull i Göteborg larmades om att en man hotade begå självmord. Men SOS Alarm berättade inte att mannen även hotade att skära upp poliser om de tillkallades, skriver nyhetsbyrån Sirén.

De aktuella poliserna bemöttes aggressivt av den självmordsbenägne mannen, men han följde till sist ändå med till sjukhus.

Händelsen inträffade i slutet av januari och ledde till en tillbudsanmälan där det bland annat står:

”Mycket allvarligt att denna information inte går fram till patrullen innan man kommer till platsen. Kommunikationen mellan SOS och LKC tycks inte alltid fungera som den ska och det är ju underligt att man ger informationen till ambulanspersonalen och inte polisen.”

Förlustanmälan av en duktig yrkeskår. Vart har våra duktiga-stolta-korrekt klädda-vänliga-hjälpsamma poliser tagit vägen? Har de försvunnit i informationssamhällets djungel av mobiler-datorer-Iphone-byfånar-surfplattor?

Förlustanmälan av en duktig yrkeskår. Vart har våra duktiga-stolta-korrekt klädda-vänliga-hjälpsamma poliser tagit vägen? Har de försvunnit i informationssamhällets djungel av mobiler-datorer-Iphone-byfånar-surfplattor?

Varför ser vi inte poliser i snygg vanlig uniform längre? I början av 1970-talet fick vi efter många års facklig kamp äntligen fri uniform. Innan dess fick varje polisman själv köpa sina persedlar. Visst utgick ett uniformsbidrag som beskattades.

När vi så fick den uniform vi idag har, modell 95, så fick inte alla polismän full utrustning. Exempelvis fick inte alla poliser en kavaj eller trenchcoat. Gränsen gick vid kommissaries grad.

Har upplevt medaljutdelning (30 år i statens tjänst) på börsen i Göteborg då polisman kommit dit i biljacka. Har upplevt ett antal polisbegravningar då poliser har fått låna kavajer för att kunna vara korrekt klädda. Efter mycket tjat så köpte polismyndigheten i Göteborg åtta stycken kavajer som finns att låna. Har också tyvärr setten av de två polismännen som  ritade vår nuvarande uniform uppträda i TV felaktigt klädd.

Polisen är ett uniformsyrke och detta innebär att så många poliser som möjligt ska uppträda i uniform. Undantag kan vara spanare-personskydd-Säpo och kanske några till? Alla andra skall uppträda i uniform. Med uniform förstås: Blå skjorta, blå slips, långbyxa, kavaj eller biljacka.

Ytterplagg är vinterjacka-trenchcoat, Vissa yrkesroller kräver skyddsbeklädnad i form av overall-kängor med mera, exempelvis ingripandepersonal-hundpoliser-sjöpoliser-piketpoliser.

Dessa har också rätt att som huvudbonad bära båtmössa av praktiska skäl. Som huvudbonad i alla andra fall bäres blå skärmmössa (sommartid vit skärmmössa) och vintertid vintermössa.

Inte ens våra högsta polischefer kan klä sig rätt, utan uppträder i massmedia med en skrämmande blandning av uniformspersedlar. Ett lysande undantag är polismästare Klas Friberg – alltid korrekt klädd.

Så, bästa kollegor, kom igen nu. På med uniformen, var rätt klädda, var stolta över er uniform och var inte rädda för att uppträda i uniform. Den ger er respekt men även en bra kontaktpunkt till dem ni möter. Titta på andra yrkesgrupper som också är uniformsyrken. Läkare, sjuksköterskor, tulltjänstemän och brandmän med flera – se hur de uppträder i sina uniformer.

Jag önskar er alla lycka till i det bästa yrke man kan ha.
ATT FÅ HJÄLPA OCH STÄLLA TILL RÄTTA.

Ulf G Olsson
F d polisinspektören 1040 Göteborg.

Det började med oroligheter och skadegörelse i Göteborgsförorten Kortedala för några år sedan. Ungdomar attackerade polis och räddningspersonal och fick tuffa tag till svar. Läget var spänt och de ansvariga förtvivlade.

Det började med oroligheter och skadegörelse i Göteborgsförorten Kortedala för några år sedan. Ungdomar attackerade polis och räddningspersonal och fick tuffa tag till svar. Läget var spänt och de ansvariga förtvivlade.

För att komma till rätta med situationen tog stadsdelsförvaltningens barn- och fritidsverksamhet initiativ till MBU – Människan bakom uniformen. Syftet är att öppna för en dialog mellan ungdomar och poliser.  Nu sprids metoden från Göteborg över hela landet.

Den första MBU-utbildningen drog igång under våren 2010. Tanken var att ungdomar och uniformsbärare skulle mötas i en avspänd miljö och få en inblick i varandras verklighet. Den som känner ”människan bakom uniformen” är inte lika misstänksam, resonerade ungdomsarbetarna i kommunen.
– Sedan dess har vi kört MBU två gånger om året, och träffat hundratals ungdomar. Metoden ger en bra kontakt med de unga i stadsdelen och ökar förståelsen mellan alla parter, tycker Daniel Hjärpe, polisinspektör i nordöstra Göteborg.

Vid det här laget är konceptet väl förankrat och alla vet hur det går till. Polisen deltar vid fem av tio träffar, då ledningscentralen och den lokala polisstationen visas upp. Ungdomarna får även ta del av autentiska fallbeskrivningar och medverka i arbetet under en fiktiv trafikolycka. Samtidigt öppnas möjligheten till samtal under avslappnade former.
– Oftast vill de använda hårdare tag än vad polisen anser är rimligt. Det brukar bli en bra diskussion om säkerhet. De upptäcker att vårt arbete är mer komplext än vad de föreställt sig.

Verksamheten kostar inte någonting utöver arbetstid. Polis och räddningstjänst genomför MBU inom sitt ordinarie schema, och en skrotfirma och ett bärgningsbolag sponsrar bilar som sätts i brand och bogseras bort. För att ungdomarna ska förstå stresspåslaget under en utryckning, är övningarna så verklighetstrogna som möjligt.
– Det är omöjligt att mäta vad vi har vunnit med MBU, men vi vet att ungdomarna delar med sig av sina erfarenheter till andra jämnåriga, säger Daniel Hjerpe.
Han ger ett konkret exempel. Vid en grov misshandel vid Kortedala torg förra året, greps inledningsvis två bröder. De visade sig ganska snart vara oskyldiga till dådet, men en hatstämning mot polisen hade redan hunnit piskas upp.
– Då vet jag att ungdomar som var aktiva i MBU förklarade för dem hur processen fungerar, och de lyckades lugna ner situationen.

Lotta Engelbrektson

I ett spänt läge bar en göteborgspolis tjänstevapnet i byxfickan i stället för i det civila hölstret, som enligt honom är ”oerhört trögt” att dra vapnet ur. Enligt hans erfarenhet kan hölstret försena ett nödvärnsdrag med flera sekunder. ”Sekunder som kan vara livsavgörande,” skriver han i en tillbudsanmälan. Därför vill han nu att arbetsgivaren köper in civilhölster av hårdplast.

I sex år har jag arbetat på LKC i Stockholm som civiloperatör. Det har varit det absolut bästa yrket för mig av de väldigt många jag haft. Min rastlöshet och energi har definitivt testats under den hårda arbetsbelastning som råder på landets största ledningscentral. Dygnets alla timmar, året runt, ringer folk med allt från akuta situationer till mindre seriösa saker som strålning genom väggar och liknande. Ni som sitter som operatörer förstår vad jag menar.

Under en längre tid har jag känt behov av mer utveckling, både yrkesmässig och personlig, och sökte därför en tjänst på LKC i Göteborg i våras. Det jag hade hört var att de arbetade på lite annat sätt än vi i Stockholm och det lockade att få bli lite ny och osäker igen. Trots att jag trodde att det inte skulle ske, så fick jag tjänsten och den 1 oktober började jag, ivrig och ny, i Göteborg,

Min tanke var att jag, med den erfarenheten jag har i ryggen, skulle känna igen mig när jag väl loggade in här. Att Storm är Storm oavsett var i Sverige man är. Att arbetet är liknande oavsett var jag sitter. Jag tänkte att det som skulle vara nytt och spännande var staden och de nya människorna och att arbetsuppgiften var den jag skulle känna mig trygg i.

Jag kunde inte ha mer fel. Som en kollega som också är från Stockholm uttryckte det:
– Det är småsaker som skiljer, visst. Men det är väldigt många småsaker!

Jag säger inte att det är bättre eller sämre, allting handlar om att arbeta efter givna förutsättningar. Men vissa saker är jag förvånad över. Hur kan Storm, som är ett system vi köper från England och i mångt och mycket inte kan påverka själva, användas så olika? Tack och lov är åtminstone åtgärdskoderna nationella och en 101 innebär en anmälan både här, i Stockholm och på Gotland. Knapparna sitter på samma ställe i det fantastiskt stiliga gränssnittet á la ”50 nyanser av grå”. Men utöver det är det väldigt mycket som skiljer. Allt från hur våra externa kontakter är inlagda, kategorier vi lägger in personer och fordon som, till vilken information som ska finnas med på HR:et.

Lägg till användning av talgrupper, anrop på patruller, vem som fattar beslut och helt nya områden som jag uppfattar som gigantiska så förstår ni kanske att min känsla av ”det här kan jag” är mindre än noll!

Och den tanken jag går hem med efter varje pass är: Hur ska vi få ihop ett enhetligt sätt att arbeta om två månader? Hur ska 21 myndigheter, som alla har sitt sätt att arbeta på utifrån sina givna förutsättningar, kunna hitta ett sätt? Hur stora olikheter kan vi ha inom samma myndighet?

Jag avundas inte de biträdande regioncheferna vars uppgift det är att finna ett svar på just de frågorna. Det här tjatar alla om, jag vet, men hur många av oss är beredda att släppa prestige och ”vårt sätt är bäst”-tänket och se andra sätt? Jag bytte arbetsplats för att lära mig nya saker men kommer ändå på mig själv med att tänka ”så där skulle vi inte gjort i Stockholm” som en gammal motvallskärring.

Hur mycket motvalls är du?

Victoria Dunros

KC-operatör
Göteborg

Foto: Tomas Ohlsson

Hundförare i Göteborg är upprörda över hur deras arbetssituation blivit efter den första januari. Det som tidigare var en väl sammanhållen enhet har nu splittrats. Något som medfört både oro och otrygghet för hundförarna.

Inmappningen av hundförare i Göteborg har lösts på ett sätt som bara fungerar i teorin, berättar Lars Angbo. Foto: Tomas Ohlsson

Hundförare i Göteborg är upprörda över hur deras arbetssituation blivit efter den första januari. Det som tidigare var en väl sammanhållen enhet har nu splittrats. Något som medfört både oro och otrygghet för hundförarna.

– Vi har hundförare som är inmappade på ett ställe där de aldrig har träffat sitt yttre befäl. De vet inte vem som beviljar ledighet eller vem de ska ringa om de eller hunden blir sjuka. Det skapar en stor oro, säger Lars Angbo som är facklig företrädare för hundförarna i Göteborg.

Enligt honom har inmappningen lösts på ett sätt som bara fungerar i teorin. I praktiken finns det för närvarande ingen möjlighet för Göteborgspolisens hundförare att ha sin arbetsplats i lokalpolisområdena. Vare sig lokaler eller andra förutsättningar är anpassade till hundarna. Därför fortsätter de att ha sin fysiska arbetsplats i den tidigare hundenhetens lokaler i Skår. Medan befäl och turlaget de tillhör befinner sig någon helt annanstans.

Lars Angbo med sin hund Thinice Caval, alias Kalle, en åttaårig malinois som han har haft i några månader.

Ingen har längre någon samlad bild över hur många hundförare som är i tjänst vid olika tidpunkter. Vilket gör det svårt för ett befäl på ett lokalpolisområde att exempelvis veta vem som kan ringas in om en hundförare blir sjuk. Att det saknas överblick kan också få operativa konsekvenser – till exempel vid ett försvinnande.

Att hundförare och hundar nu har placerats ut på de olika lokalpolisområdena är ett led i att polisen ska komma närmare medborgarna. Samtidigt pågår en utredning om hur hundverksamheten ska organiseras nationellt, som ska vara klar i april.
– Vi tycker att man borde ha väntat in den. Det är inte det att vi är emot förändring, men då ska det ju vara till något bättre, säger Lars Angbo.

Han får visst stöd av Erik Nord, chef för polisområde Göteborg, som lovar att se över frågan.
– Det här beslutet är taget av Genomförandekommittén och det är förmodligen inte det mest gynnsamma för just hundverksamheten. Vissa saker går säkert att justera, men det handlar mest om skadereduktion. Man ska inte hoppas på att vi får tillbaka en hundenhet på regionnivå, säger han till Polistidningen.

De olika regionerna har löst hundverksamheten på lite olika sätt i avvaktan på utredningen OP20.

I Stockholm har man valt att fortsätta i princip som före årsskiftet, medan hundförare i exempelvis Örebro och Skåne upplever liknande problem som i Göteborg.

Sophia Willander är ordförande för Polisförbundet Region Syd.
– Tidigare hade sektionscheferna enorm koll på hundförarna och deras hundar. De kände till vad som krävs i form av exempelvis träning. Det gör inte cheferna i lokalpolisområdena. Min bild är att verksamheten fungerar enbart för att poliserna är så lojala.

Anna Hjorth
frilansjournalist

– Jag trodde inte mina öron då jag förstod att vårt arbete skulle läggas i den vanliga linjeverksamheten, säger gruppchefen Robin till Polistidningen. Foto: Tomas Ohlsson

För poliserna som under flera år har jobbat med de våldsamma gängen i Göteborg är skjutningen på en restaurang vid Vårväderstorget allt annat än överraskande. Tvärtom har de varnat för att indragna satsningar bäddar för en katastrof.  

– Jag trodde inte mina öron då jag förstod att vårt arbete skulle läggas i den vanliga linjeverksamheten, säger gruppchefen Robin till Polistidningen. Foto: Tomas Ohlsson

För poliserna som under flera år har jobbat med de våldsamma gängen i Göteborg är skjutningen på en restaurang vid Vårväderstorget allt annat än överraskande. Tvärtom har de varnat för att indragna satsningar bäddar för en katastrof.  

Det har snart gått en vecka sedan två unga män dog och ett tiotal personer skadades vid skottlossningen på en restaurang i Göteborg.  Mikael, Robin, Magnus, Martin, Oliver och Daniel har kommit till polishuset en timme innan kvällspasset börjar för att träffa Polistidningen. De har alla arbetat med den särskilda händelsen Trygg Göteborg som lades ner i februari, men nu har återupptagits.

Tre av dem anlände till brottsplatsen runt en minut efter det att gärningsmännen lämnat den.  Poliserna som var först på plats har fått mycket beröm av ambulanspersonal. De räddade flera liv genom att bevara lugnet och ha goda kunskaper i akutsjukvård.
De säger att de trots omständigheterna den aktuella kvällen mår relativt bra, men att de har påverkats av att ha befunnit sig i en krigsliknande situation.
– Vi har ju haft en rad mord med skjutvapen och polisen i Göteborg är ganska van. Det låter konstigt, men samtidigt som det är tragiskt så har vi varit med om liknande situationer och det ger ett lugn. Vi vill vara med där det händer, annars hade vi inte sökt oss hit, säger Robin som är gruppchef.

Hans kollega Oliver påpekar att avlastningssamtalet kunde ha varit bättre.
– Ett yttre befäl ledde debriefingen med oss medan han själv deltog för egen del som insatschef i händelsen. Han gjorde det bra men det är ju inte optimalt. Men vi har ju alltid varandra att tala med, säger han.

Intrycken finns dock kvar. Luktminnen av kompakt krutrök som färgar servetten svart när man snyter sig. Och blodet och skriken från sårade.
– Det är svårt att beskriva. Märkligt nog påminner det väldigt mycket om övning, säger Daniel.

Robin nämner att det finns ytterligare en dimension, i den måste motstridiga känslor hanteras samtidigt.
– Du ser en kollega hålla en skjuten i handen och trösta. Den skadade skriker att han inte vill bli lämnad och att han är rädd för att dö, samtidigt som personen själv vanligtvis är allt annat än positiv till polisens närvaro i området.

Dagen innan skottlossningen berättade Robin för Polistidningen om sin oro över att Trygg Göteborg avvecklats. Sommaren närmar sig och med den det han kallade ”skjutsäsongen”. Dessutom var många av de tongivande kriminella på väg ut ur fängelset.

Nu säger han:
– Jag trodde inte mina öron då jag förstod att vårt arbete skulle läggas i den vanliga linjeverksamheten. Dessvärre rådfrågar inte cheferna oss.

– Det största problemet är att vi saknar folk på gatan. Hade vi visat blå uniformer på torget tror jag inte att de hade öppnat eld, åtminstone inte just då. Sedan är det en annan sak att vi förmodligen hade varit döda om vi hamnat mitt i skjutandet, säger Robin.

”Permanent regional organisation”

En specialiserad organisation. Det är polisernas eget förslag på hur våldsspiralen ska stoppas.

Poliserna som ursprungligen ingick i Trygg Göteborg har på eget bevåg utvecklat individuella färdigheter. Mikael är bäst på sjukvård och har sett till att hans kollegor alltid har med sig bättre förstahjälpen utrustning än vad som är standard, något som kom väl till pass vid skjutningen på Hisingen.
– Vi har till och med lärt oss spaning på egen hand, vi gör som busarna och avancerar med enkla medel, säger Oliver.

Deras gruppchef, Robin, beskriver hur samverkan och öppna skott mellan områdespolisen, span, hundenhet, piket, grova brott och dem själva har gett bra resultat. Samtidigt är han tydlig med att konceptet bygger på kontinuitet. Det tar lång tid att trimma in nya kollegor i säkerhetstänkandet och hanteringen av känslig information.
– En permanent regional organisation som åker till de platser där det finns behov måste vi ha. Det går inte att avveckla satsningar så fort det börjar bli lugnt, säger han.

Har du några andra praktiska önskningar?
– Mer utbildning i den taktiska konflikthanteringen samt bättre utrustning till polispersonal i yttre tjänst.

Våldet i Göteborg

• 2014 skedde 56 skjutningar och Göteborgspolisen beslagtog 197 illegala vapen.
• Bland det beslagtagna återfanns 34 automatgevär, raketgevär, handgranater och 30kg sprängämnen.
• Den särskilda händelsen Trygg Göteborg pågick mellan augusti 2013 och februari 2014 och resulterade bland annat i 463 husrannsakningar.

Fotnot: Redaktionen har valt att ta bort samtliga polisers efternamn av säkerhetsskäl.

För cirka 90 dagar sen twittrade Thomas Rolén att den nya Polismyndigheten var bildad, att allt hade gått enligt plan och så tackade han alla inblandade för det arbete de lagt ner. Fint av honom.

För cirka 90 dagar sen twittrade Thomas Rolén att den nya Polismyndigheten var bildad, att allt hade gått enligt plan och så tackade han alla inblandade för det arbete de lagt ner. Fint av honom.

Men om det gått enligt plan så undrar jag lite hur den planen såg ut? Det känns, snart fyra månader in i den nya myndigheten, som att det är väldigt många saker man antingen inte tänkt på eller som inte hunnits med.

Yttre kommissarien, som visserligen bara finns i Stockholm och Göteborg, har ingen plats i den nya organisationen. De jobbar på som vanligt med det de alltid gjort, vilket skiljer sig något beroende på stad, utan att riktigt ha en plan.

Vi har ännu inte samma arbetssätt på våra LKC:n, varken avseende delegation eller Storms utseende. Jag säger fortfarande LKC, för än så länge har inte ett enda LKC blivit ett RLC i praktiken.

Stockholm är först ut och sedan kommer övriga etableras vartefter in i 2016. Först nu har man bildat arbetsgrupper för att hitta ett gemensamt synsätt gällande till exempel Storms utseende och funktion.

Utöver det ska nya lokaler planeras, godkännas och byggas. Varken Rom eller ett RLC byggs på en dag och här pratar vi om en rätt viktig del i den yttre verksamhetens funktion.
Glömdes vi bort eller är det här också enligt planen?

Här ser jag Arga Snickaren framför mig, skrikandes:
– DU HAR JU INGEN PLAN!!

Mitt i allt det här får vi höra att vi ska börja bokstavera på engelska i stället för på svenska. Det vill säga Adam och Urban ska ge plats åt Alpha och Unicorn. Nej förlåt, Uniform ska det ju vara. Det är lätt att säga fel så här i början, speciellt för de som alltid använt svensk bokstavering.

De som går polisutbildningen nu får bara lära sig Nato-varianten. Allmänheten kommer däremot fortfarande köra med Sven, Ulrika och Flaggstång. Det kommer inte alls bli förvirrat för oss som sitter som mottagare av alla dessa varianter i början. Och ett registreringsnummer är väl en sak, att slå på fyra namn där stavningen inte är helt självklar är en helt annan.

Många är vi som ifrågasatt detta beslut och som tycker att det känns tramsigt. Dessutom när motiveringen är att det ska bli ”säkrare” med engelsk bokstavering i stället för svensk. De få gånger jag pratar med norsk polis, vilket händer eftersom jag sitter i Göteborg, så kan jag använda Papa och Lima, men i mitt dagliga arbete med patrullerna har jag svårt att se att det ska bli säkrare att använda en ny variant än den som sitter i ryggmärgen. I en stressad situation så kommer jag nog få ett regnr på svenska i stället för en med korrekt ihågkommen Uniform.

Jag är oftast inte motvalls när det gäller att testa nya arbetssätt eller att tänka om. Ett sätt att utvecklas är just att ta nya, oprövade vägar. Men när det känns som att man glömt bort de stora sakerna som måste fungera för att vi ska finnas till för allmänheten där och när de behöver oss, och i stället lägger tid på att få oss att bokstavera på engelska så undrar jag om allt verkligen gått enligt plan.

Victoria Dunros
LC-operatör
Göteborg

Var tredje polis upplever att de inte har möjlighet att framföra kritik eller synpunkter till ledningen utan rädsla för repressalier.

Var tredje polis upplever att de inte har möjlighet att framföra kritik eller synpunkter till ledningen utan rädsla för repressalier. Det är tre gånger fler än bland förvärvsarbetare i stort där bara var tionde är rädd för samma sak. Det visade en Sifoundersökning som Polisförbundet publicerade i februari.

”Om ledningen möts av tystnad eller inte väljer att lyssna till konstruktiv kritik kan de ju heller inte lösa problem.”

Det är beklämmande att vi inte har kommit längre inom polisen. Först och främst är det givetvis olyckligt för medarbetarnas psykosociala hälsa. Men det är också skadligt för ledningen som kan få felaktig input när medarbetare inte vågar berätta hur det egentligen är. Medarbetare som ändå lyfter kritik upplever att ingen lyssnar eller att de till och med riskerar repressalier. Tystnaden blir som en destruktiv spiral – om ledningen möts av tystnad eller inte väljer att lyssna till konstruktiv kritik kan de ju heller inte lösa problem. De går på det viset miste om klok och insiktsfull input som i högsta grad skulle bidra till verksamhetens utveckling.

Den nya ledningen med rikspolischef Dan Eliasson i spetsen har ett tungt ansvar att visa vägen mot öppenhet och högt i tak. Vi har inlett konstruktiva samtal med arbetsgivaren om nya samarbetsformer. Goda ambitioner måste dock snarast märkas i praktisk handling.

Det är väldigt rörigt i spåren av den stora omorganisationen. Viss oreda är rimlig med tanke på de stora förändringar som sker, men inte hur mycket oreda som helst och inte hur länge som helst. Polisförbundet har tvingats lämna flera förhandlingar i oenighet på sista tiden. De främsta anledningarna till detta är arbetsgivarbeslut som får minskat medarbetarinflytande som konsekvens. Till exempel vill arbetsgivaren inte längre ha med facket när nya chefer ska rekryteras. Det är en ytterst olycklig och kontraproduktiv utveckling. Jag tror i stället det är ett framgångsrecept att lyssna in medarbetarna, inte minst via den kanal som facket utgör.

Jag deltog i ett seminarium på Mediamässan i Göteborg som tangerade samma tema. Där var det journalisterna som var kritiska mot vad de uppfattade som bristande öppenhet i polisens arbete gentemot media. I vissa fall har vi kanske inte samma bild. Jag kan till exempel förstå varför polisen inte vill ha journalister som lyssnar av polisradion i realtid.

Däremot blir jag bekymrad när journalister på seminariet ser en trend i att färre poliser vågar tala med media. Då är det inte bara vi från insidan som märker av det låga taket. Det syns och märks även utifrån. Det har förekommit i nutid att polisen internt eftersökt källor. Det är naturligtvis på alla sätt oacceptabelt. Polisen måste vara föregångare i öppenhet och dialog. Det är under all kritik om polisen uppfattas som en sluten organisation med medarbetare som saknar tillit till att arbetsgivaren vill deras bästa.

Högt i tak är en framtidsfråga. Det handlar om utveckling. Låt oss tillsammans utveckla en professionell polisverksamhet.

Lena Nitz
ordförande
Polisförbundet

Montage: Ali Moosavian

Redan förstadierna till åksjuka sänker prestationsförmågan och ger fysiska förändringar utan att vi märker av dem.
-Vi kan mäta och se effekter på våra förmågor, bland annat minnesfunktionen, säger forskaren Joakim Dahlman.

Foto: Johan Svanestrand Montage: Ali Moosavian

Redan förstadierna till åksjuka sänker prestationsförmågan och ger fysiska förändringar utan att vi märker av dem.

Rörelsesjuka är ett samlingsnamn för åksjuka i bil, buss, tåg, flyg och båt. Alla med intakt balansorgan kan bli åksjuka, även de som säger att de aldrig blir det. De har säkert upplevt förstadierna utan att koppla dem till fullt utblommad åksjuka.
– Man kan vara påverkad av rörelsesjuka med nedsatt förmåga och prestation utan att må illa vilket är vanligare än vad man tror, säger Joakim Dahlman, forskare på Chalmers institution för Sjöfart och Marin teknik i Göteborg.

Åksjuka kan motverkas om man lärt sig känna igen förstadierna, som lätt förväxlas med till exempel stress. Vanliga tecken är muntorrhet, lätt huvudvärk, oroskänsla i magen som inte förknippas med illamående, problem att fokusera och handsvett, samt påverkan på korttidsminnet och inlärningsförmågan.
– Dessa symptom når inte alltid medvetandegraden men vi kan mäta och se effekter på våra förmågor, bland annat minnesfunktionen. Och ju senare i förloppet mot rejäl åksjuka ju mindre är möjligheten att de fungerar som vi förväntar oss, säger Joakim Dahlman.

Just svårigheten att själv märka förstadierna och nedsatt prestationsförmåga gör det än viktigare att lära sig känna igen dem. Om symptomen ökar svarar kroppens autonoma nervsystem med att centralisera blodet till hjärtat och magen som ett försvar inför ett okänt hot, vilket ger kallsvettning. Även det sker oftast obemärkt.
– Därefter kommer den kritiska punkten mycket snabbt, så antingen fokus på åksjukan eller fullt fokus på uppdraget, säger Joakim Dahlman.

Att inte läsa karta eller GPS, inte titta på radion när man lyssnar eller pratar i den, inte pilla med saker i baksätet utan att titta ut och försöka fokusera kan dämpa symptomen i en bil. Att byta plats och köra bilen och göra det så tidigt som möjligt är också bra.
– Att ta över ratten är ett bra sätt att snabbt häva en begynnande åksjuka. Det går åt mycket resurser till att köra bil vilket tränger undan tankarna på åksjukan och ger kontroll. Konflikten mellan kroppens autonoma reaktion – vilket inledde förstadierna – reduceras under körningen och ger en snabbare återhämtning, säger Joakim Dahlman.

Bra förutsättningar är att vara lagom mätt, och det finns inget stöd för att knäckebröd eller salt skulle hjälpa vilket är vanliga myter.
Det finns även en skillnad mellan män och kvinnor. Kvinnor har lättare för att bli åksjuka, speciellt i samband med menstruation och under graviditet.

Vissa belägg finns också för att vältränade människor löper större risk att bli åksjuka än otränade, sannolikt på grund av bättre sensorisk förmåga och ett vassare sinne som snabbt registrerar avvikelser. De kan dock kompensera genom att lära sig känna igen förstadierna tidigt och agera utifrån det.

Claes Hindenfelt
frilansjournalist

Rörelsesjuka i forskarfokus

Att bli av med åksjukan, utan att bli trött, är fokus just nu för forskaren Joakim Dahlman och hans doktorander.

Joakim Dahlman är medicine doktor och forskare som specialiserat sig på rörelsesjuka och dess fysiologi samt påverkan på våra förmågor.
– Jag arbetade på FOA, sedermera FOI när jag började forska om detta i början av 2000-talet. De var mycket intresserade, rörelsesjuka var ett stort problem i alla vapenslagen, speciellt i fönsterlösa fordon och fartyg, säger Joakim Dahlman.

Medan de biologiska reaktionerna är väl utforskade och går att mäta återstår mycket forskning på den psykologiska delens olika förstadier, samt förväntningar och tidigare erfarenheter.

Vårt balanssinne har en viktig roll tillsammans med synen och vår proprioception. Balanssinnet har koll på huvudets position och förhållande till en lodlinje medan proprioceptionen känner av om vi står upprätt eller lutar. När den informationen bekräftas av synsinnet är allt väl. Problemen uppstår när det blir en konflikt mellan minst två av de tre. Det vanligaste är när synen inte kan bekräfta de andra två vilket gör att hjärnan inte kan tolka informationen.
– Rörelsesjuka i sin värsta form, oftast sjösjuka, innehåller många existensiella delar i slutfasen. Och det ligger mycket sanning i viljan att hoppa överbord, att komma bort från miljön som gör en sjuk. Det handlar om ren överlevnad, att systemen håller på att gå ner, säger Joakim Dahlman.

Men varför rörelsesjuka ger just dessa symptom, yrsel, kräkningar och apati, är inte helt klarlagt. Varför börjar man till exempel inte nysa i stället?

I dag är Joakim Dahlman vice prefekt på Institutionen för Sjöfart och Marin teknik. Parallellt med sin egen forskning handleder och ansvarar han för institutionens doktorander, för närvarande ett trettiotal.
– Nu har vi fokus på kombinationer av befintliga mediciner för att kunna häva den tröttande effekten i dagens preparat. De kan då bli av med illamåendet eller förskjuta det utan att bli trötta och tappa förmåga, vilket är viktigt för de som arbetar operativt, säger Joakim Dahlman.

Claes Hindenfelt
frilansjournalist

Terrordådet mot ett universitet i Kenya skördade närmare 150 liv. Nu arbetar kenyansk polis för att höja säkerheten, med visst stöd av svensk polis.

Terrordådet mot ett universitet i Kenya skördade närmare 150 liv. Nu arbetar kenyansk polis för att höja säkerheten, med visst stöd av svensk polis.

Den somaliska islamiströrelsen al-Shabaabs angrepp mot ett universitet i Garissa på skärtorsdagen är det värsta terrordådet i Kenya sedan den amerikanska ambassaden i Nairobi sprängdes 1998.

Tre veckor före skolattacken attackerades en bilkonvoj som traktens guvernör Ali Roba färdades i. Fem människor dog, men guvernören överlevde det som var det sjätte mordförsöket mot honom. I tidningen The Standard använde han sedan orden ”extremt hopplös” för att beskriva situationen i norra Kenya.

Jan-Åke Kjellberg (Foto: Svenska Ambassaden)

Förutom terrorn plågas de av en organiserad, maffialiknande brottslighet som i en del fall flyter samman med de religiösa extremisternas verksamhet. Dessutom visar den politiskt oberoende organisationen Transparency International att Kenya är Östafrikas mest korrumperade land.
– Här finns hur mycket som helst att göra. Det pågående reformarbetet av den kenyanska polisen påverkas kraftigt av att man måste sätta in stora resurser för att arbeta med allvarliga incidenter som den terrorattack som ägde rum på skärtorsdagen. Även om viljan finns till förändring så är resurserna begränsade, säger Jan-Åke Kjellberg.

Till vardags jobbar han i regionpolismästarens stab i Göteborg, men under 2014 deltog han via Rikskriminalpolisen i ett Sidafinansierat utvecklingssamarbete i Nairobi. Sedan 1 januari 2015 arbetar han som konsult för UNODC (United Nations Office on Drugs and Crime) med inriktning på polisreformering. Tanken är att reformarbetet ska övergå i ett treårigt FN-program.

Enligt Jan-Åke Kjellberg kom den senaste attacken inte som någon överraskning, underrättelseinformation pekade på att nya dåd planerades. Australien och Storbritannien varnade därför sina medborgare för att turista i vissa delar av Kenyabla, den del av Kenya där attacken utfördes.
– Det har ju skett en rad terrordåd under de senaste åren och säkerhetsnivån är mycket hög. Åker du för att handla blir både du och bilen genomsökta, sedan passerar man genom larmbågar.

Jan-Åke Kjellberg tror inte att den kenyanska staten har möjlighet att på egen hand ta sig ur den nedåtgående terrorspiralen.
– Terrorismen känner ju inte några geografiska gränser så därför måste den bekämpas i internationell samverkan. Bland annat USA, Israel, Storbritannien och Kanada stöttar Kenya med utbildning och utrustning. De har ju ett eget intresse av att terrorfästena inte ska växa sig starkare.

Han målar upp en bild av ett land där en vanlig polis tjänar runt 1 500 – 2 000 kronor i månaden och kostnader för basvaror i städerna inte är speciellt mycket lägre än i Sverige. Förtroendet för poliskåren är lågt. Därför satsar Jan-Åke Kjellberg och hans kollegor på att introducera en kenyansk variant på närpoliser och att utveckla samarbetet mellan lokalbefolkningen och polisen, öka insynen och förbättra brottsuppklaringen. Nyligen tog han del av färsk brottsstatistik som visar att allmänhetens benägenhet att anmäla brott är liten.
– Trots det var alla stolta. Antalet anmälningar hade gått ner med tre procent till runt 69 000 under 2014. I Sverige har vi cirka 1,4 miljoner anmälningar och då ska vi komma ihåg att det finns mer än 40 miljoner kenyaner och 90 000 poliser i landet. Man kan naturligtvis fundera över hur väl man utnyttjar sina resurser.

Ett annat exempel handlar om hur rekryteringen går till:
– Nyligen rekryterades 10 000 nya poliser – på en enda dag. Förfarandet skiljer sig en del från det vi är vana vid.

Vilken är din bedömning av den framtida utvecklingen i Kenya?
- Det finns all anledning att frukta att våld och terror fortsätter. Men jag tror på en ljusning på sikt, det måste man om man jobbar med det här, säger Jan-Åke Kjellberg.

Ord är viktiga och betyder något – eller inte. I Göteborg har floskeltrötta poliser lanserat ett eget bingo för att markera mot uttrycken som de tycker att det har gått inflation i samband med omorganisationer.

Ord är viktiga och betyder något – eller inte. I Göteborg har floskeltrötta poliser lanserat ett eget bingo för att markera mot uttrycken som de tycker att det har gått inflation i samband med omorganisationer.

”Äga frågan”, ”i min värld”, ”resultatdialog” … Mötenas, de stora greppens, omorganisationernas och konsulternas ord är välkända för de flesta med ett arbetsliv.

För fyra år sedan skapade polisinspektör Göran Ekborg och polisassistent Bertil Wikström vid utredningsenheten i Göteborg sitt floskelbingo, ett utslag av irritation men också ett försök att på ett skämtsamt sätt peka på ett problem.

Nu tycker de att spelet, som uppdaterats med nya ord efter förslag från kollegorna, är aktuellare än någonsin.
– Vi gick och ondgjorde oss över uttryck och ord som vi uppfattade som rent skitsnack, men det är ju inte så konstruktivt och då ställde vi samman flosklerna och gjorde en spelplan, säger Göran Ekborg.
Han fortsätter:
– Länge var ”implementera verksamheten” och ”renodla” modeorden för dagen och det kunde vi väl stå ut med. Men sedan ökade flosklerna lavinartat i antal medan kvaliteten sjönk, det blev nästan ett arbetsmiljöproblem.

Enligt Bertil Wikström har det hänt att chefer har tagit illa vid sig då de fått höra om spelet. Men de flesta har reagerat med humor och skrattat. Samtidigt understryker han att syftet inte är att göra någon ledsen.
– Absolut inte. Det rör sig om ett pedagogiskt grepp för att få folk att tänka efter. När jag själv faller in i att använda en massa ord som ska låta fint men betyder väldigt lite vill jag gärna att kollegorna ropar bingo.

Göran Ekborg berättar att det i flera fall har gått så långt att uttryck och ord bollas fram och tillbaka på arbetsmöten utan att någon vet vad de egentligen betyder. Ett exempel är ”som på bröllop”.
– Tydligen användes det ofta på ledningsnivå och betyder att man ska samsas och jämka. Efter ett tag sipprade det ner i organisationen och vi fick höra det till leda. Till slut frågade någon chefen om betydelsen och fick till svar att det visste han inte men att han skulle kolla.

Inte heller Göran Ekborg upplever att hans chefer har reagerat negativt på floskelbingot. Snarare anser han att det stora problemet är att det överhuvudtaget behövs.
– I grunden handlar det om att folk inte vågar säga ifrån naturligt om de tycker att något är fel, en kultur av tystnad är spridd.

Mats Lundberg

Mats Lundberg, ledamot i Polisförbundets styrelse, tror inte att det är en slump att floskelbingot sett dagens ljus just i Västsverige.
– Utan att överdriva kan jag säga att Göteborgspolisen nog har varit extra utsatt för rejäla floskler på grund av extremt många organisationsförändringar.
Han nämner mitten av 1990-talet då närpolisreformen genomfördes. Göteborg och Bohuslän sammanfördes för att ett par år senare slås ihop med Västra Götaland. I den senare förändringen splittrades bland annat kriminalpolisverksamheten upp.

Nya förändringar rörande centrala Göteborg följde och 2009 revs organisationsstrukturen i polisområde Storgöteborg upp igen. Snart började planeringen för att skapa en myndighet.
– Det har varit så många omorganisationer på så kort tid, floskelbingot ser jag som en underfundig reaktion.

Så här funkar floskelbingo:

• Floskelbingo spelas vid sammankomster om hur förändringsarbetet fortlöper.
• När spelaren hör en floskel, ord eller fras, kontrollerar han eller hon om ordet finns med på spelbrickan och markerar eventuellt med sin penna.
• När någon har fått fem ”duttar” i rad, vågrätt eller lodrätt, så ropar denne högt och tydligt BINGO.

Vad tycker du om floskelbingot?

Mejla gärna din synpunkt!

Via Twitter har det kommit in ”saknade” ord:

• Laga efter läge
• klustergrupp
• processägare
• synergieffekt
• sitta still i båten
• tillsätta en tvärgrupp
• lågt hängande frukt
• det är ett arbetsgivarbeslut
• man ska inte sminka grisen